Kalvträsk förr. Det var mer förr än nu.

Det är inte enbart i de finare familjerna som skandaler händer. Även mindre bemedlade människor som till exempel Ulda och Etrus Hällgren hade sina episoder som kanske inte var avsedda att belysas ens så här i efterhand.

Som de flesta vet emigrerade Eberhart Hällgrens föräldrar till Australien och levde på opaler och Australiensisk palt livet ut.

Livet på andra sidan jorden var dock inte helt utan frestelser och skam tll sägandes så föll Etrus för en tillfälligt besökande baletthoppa från Paltträsk.

Etrus råkade som av en händelse vara på besök i operahuset i Sydney och fann där på en parkbänk den späda men dansanta Efrysyna Holmlund-Stänk.

Hon satt och skalade en apelsin och såg allmänt rådvill ut kring vad hon skulle göra av skalet. På den tiden var det nämligen förbjudet att skala apelsiner utomhus i hela Australien. Som den gentleman Etrus var erbjöd han sig att i sin högra ficka förvara apelsinskalet åt henne tills det skulle givas tillfälle att på laglig väg göra sig av med det organiska spillet.

Det ena ledde till det andra och utan att närmare gå in på detaljer så föddes Tranquillino Hällgren 9 månader senare. 

Egentligen borde han ha fått efternamnet Holmlund-Stänk men Efrysynas stränge fader krävde att få veta vem som gjort familjen denna ofantliga otjänst.

Tyvärr, ur fader Holmlund-Stänks synvinkel hade Efrysyna lämnat landet i all hast och förbjudits av myndigheterna att återvända just på grund av att hon skalat en apelsin på allmän plats.

Apelsinskalarinformatörerna voro under denna tid flitigt representerade på Sydneys gator och trots Etrus försök att dölja brottet så blev Efrysyna anmäld till Apelsinskalardirektoriatets överintendent, Herbert Prick. 

Tranquillino Hällgren växte sålunda upp inte mer än 40 km från sin halvbror Eberhart Hällgren, Fiskberg. Tranquillino hade efter oavslutat skolgång sökt sig från Paltträsk och moderns evinnerliga skalande av apelsiner för att i Kalvträsk söka lyckan som skeppsbyggare.

Svårigheten med att bygga fartyg i Kalvträsk var vid denna tidpunkt att det inte fanns så många varv. Egentligen fanns det inte ett enda så Tranquillino fick i mellantiden sopa gatorna emedan han hoppades att de styrande skulle bestämma sig för att utvidga fartygsbyggarbranschen en aning.

Månader blev till år och gatorna i Kalvträsk har väl aldrig varit mer välsopade. Men Tranquillino hade ännu inte fått utlopp för sin skeppskonstruktionslust.

Eberhart Hällgren hade hört talas om denna kvastmagiker och hade efter noggrant övervägande beslutat att själv uppföra ett varv i anslutning till Klåntn vid Kalvträsket.

Det blev det finaste varv som någon någonsin varvat i Östra Kalvträsk.Spännvidden på en tänk maxköl uppgick till 850 franska meter och höjden ska vi inte prata om.

Där satte Eberhart Hällgren sin halvbror Trannquillino i arbete och lät honom som ett första prov bygga den atlantångare som sedermera skulle trafikera sträckan Kalvträsk - Robertsfors - Singapore - Madrid i många år.

Under närmare två decennier sysselsatte varvet neve Klåntn uppemot 120 000 personer och under hela dess verksamhet visste varken Eberhart eller Tranquillino att släkten var så nära.

Det som gjorde att varvsindustrin i Kalvträsk lades ner var ett telefonsamtal från John F Kennedy.

När han 1961 bestämde att det inte varit dumt att sätta en fot på månen så ringde han naturligtvis Eberhart Hällgren på telefonnummer +469151 

Då Eberhart själv var upptagen med Grissorteringbordet delikataste konstruktionsdel så föreslog han Tranquillino som bäste man att bygga en skepp för mer rymdliga behov.

Så skildes halvbröderna ovetande om Etrus lilla snedsteg med en apelsinskalande balettdansös och eftervärlden skulle ha varit helt ovetande om att de mötts om det inte vore för den där auktionen i Grantjärn 1962 där ett anställningsdokument med tillhörande DNA kom i rätta händer.

Hade Eberhart bara brytt sig om att titta på DNA-sekvensen hade han ju förstått att de varit minst dubbelkusiner.

Men Eberhart var ju som alla vet en upptagen man och hade han känt till att Tranquillino var hans halvbror så kan ju ingen säkert säga om det byggts så många atlantångare i Kalvträsk.

(Den första automatiska lien förevisas hos Nils Boman. Ur fam Lindahls samling, scannad av Ulf Boström)

Att med lie för hand slå 400 hektar låter sig icket göras i en handvändning. Än värre blir det om man på dessa hektar odlat korn. Kornet har förvisso den fördelen att det kan omdanas till SuperBult men vi skola även betänka att man under denna tid hade sina husdjur att skaffa proviant åt.

Kossona hade man mest som sällskapsdjur men ibland kunde man taga sig en skvätt absolut färsk mjölk till kaffet men det var i undantagsfall då Eberhart Hällgren, mannen som uppfann Prädd, redan uppfunnit Prädd, den syntetiska grädden med vilken man också kunde tvätta sina långkalsoner i 90 graders (vinkel). Andra husdjur såsom knähästen hade sin popularitet i slutet av 1800-talet men kom att utrotas helt då Holmlund i Bastuträsk experimenterade med rökt hamburgerkött och rönte ock stor framgång.

Men det var en aning svettigt att med lie slå tio timmar i sträck. Detta hårda arbete krävde enorma mängder Kärnmjölk. Kärnmjölken i sin tur krävde enorma mängder is då den aldrig fick serveras varmare än 14 grader Celsius. Isen i sin tur krävde enorma mängder elektrisk energi för att kunna framställas i de digitala ismaskinier från Hällgrens Is och Annat Kallt i FIskberg AB.

Den som har provat en lie kan sätta sig in i hur jobbigt det är. Jag har provat. Efter 10 minuter kom jag på att jag hade ett viktigt möte nere på PP beach som jag inte kunde ducka för.

Men Eberhart Hällgren hade satt en lie i sonen Horace händer och med viss undran betraktat honom när han förstörde utsikten till färsk SuperBult. Utan att säga ett ord till klander vände han på klackarna och gick raka vägen hem till köket och satte sig med tuschpennorna vid köksbordet för att på vaxduken från Kattisträsk konstruera något som skulle rädda nästa års skörd av SuperBulten.

Resultatet se vi på bilden. En automatisk lie som man fäste i svansen på en häst och som kunde slå 400 hektar på mindre än 10 minuter om hästen var vältränad och smörjkannan satt inom lämpligt avstånd från föraren.

(Nygren ville ha rejäla högtalare i sin kvarn. Original av Runar Lindahl, scannad av Ulf Boström)

Mjölnare Nygren blev en aning lomhörd på grund av att hans Indian 1200 lät värre än Mjölnarens Irene. Nygren var en lugn herre som gärna lystnade på musik under det att kvarnstenarna arbetade. När han en afton efter ett sammanträde på Gammcaféee kom att språka med Eberhart Hällgren, mannen som uppfann stenkakan, kommo de strax in på Nygrens favoritämne - HiFi-anläggningar.

Eberhart som på sin fritid skruvat ihop en digital 16 kanals rörförstärkare om 12 000 watt  per kanal föreslog att de skulle ta och filosofera lite om vad man kunde åstadkomma för en trevlig ljudanläggning oppå kvarnen.

Efter ett par halvtimmar vid vaxduken hemma i Fiskberg kunde Eberhart nedteckna ett förslag som skulle slå mjölnarbranschen med häpnad och inte ens Eberhart Hällgren hade kunnat gissa att denna mastodontanläggning skulle komma på omslaget av The Rolling Stone, tidningen för alla mjölnare med självaktning.

Hällgren konfererade med mjölnaren och man kom överens om att tvenne av dessa Eberhart W12000-förstärkare skulle installeras för att skapa en dubbel stereoeffekt om man bara placerade ut de 32 högtalarna på exakt rätt plats på de fyra våningarna i kvarnen.

Tack vare att Nygren hade sitt eget vattenkraftverk kunde denna idé genomföras utan att han blev ruinerad på grund av elräkningen. Hällgren gjorde en teoretisk beräkning som visade att om man drog på för fullt så skulle man kunna driva Göteborgs alla spårvagnar i 350 år.

På bilden ser vi den mindre av de diskanthögtalare som skulle placeras alldeles vid ingången för att samtidigt ersätta Hällforsdammen helt. När man spelade Kära Mor av Göingeflickorna på volym 4 kunde man torrlägga hela kvarndammen innan låten kom till sitt mest jämmerliga avsnitt.

Vid installationstesten lade Eberhart Hällgren på Storfiskarvalsen och blåste hela Grötselet in i Granträsket till flottarbasen Grundströms häpnad och förtvivlan och han lär sedermera hava fått svårt att förklara för VDn för Robertsfors Fiffel & Skog AB hur en hel sjö bara kunde försvinna på grund av Thore Skogman.

(Horace i olja av Eberhart Hällgren)

Som jag tidigare beskrivit så sände Eberhart Hällgren, mannen som uppfann tryffelsvin, en miljard kosing hem till Inga Hill på det att hon skulle hava alla möjligheter till att importera specialjord till de Ungerska pelargoner som prydde köksfönstret mot ost. Horace mediciner mot alla de inbillade sjukdomarna var dock det som urgrävde denna miljard med oroande hastighet. Läkemedel voro nämligen under denna tid i norra europa mycket kostbara och att samtidigt hemhava alla förekommande läkemedel i FASS var ytterst kostsamt.

Som om inte detta vore nog så åkte ju Horace Hällgren taxi till Gudrun Eriksson i Storklinten väldans frekvent. Den som kunde leva gott på detta sovrumsfönster var den gode Allan (Al) Calsone som avsatt en bil i sin taxiflotta enbart till Horace och hans ideliga resor,

Förmögenheten krympte med andra ord i hastig takt, Inga Hill var van att leva på det naturen hade att erbjuda, så henne gick det ingen nöd på och palt kunde man laga av i stort sett allt. Men för Horace började världen kännas för liten där han satt vid grissorteringbordet och funderade. Han ville se mer än bara Fiskberg och småstäderna däromkring. Han ville resa till främmande land och se ruinerna efter inte bara sitt eget misslyckande.

Tiden gick och Horace kunde inte släppa denna känsla av längtan och efterskrev i hemlighet färgglada broschyrer från exotiska platser som han läste i pannlampans sken om nätterna. På dagarna satt han och sorterade grisar men i tanken var han långt långt borta.

När Inga Hill mer och mer hemföll åt att söka minnas sina bästa paltkok och började skriva sina paltmemoarer insåg Horace att tiden var kommen för att en gång för alla slippa grissorteringssysslan.

Men 12:ans hagel mördade han sin rosa spargris och innan skriet tystnat hade han satt sig på rälsbussen i Åsträsk i riktning mot korvarnas himmelrike Bastuträsk. På rälsbussen såldes som vanligt allehanda godsaker och Horace kände i en plötslig avsaknad av hemmet och modern att ett par njurpaltar voro bra att hava på resan.

Horace hade aldrig haft ett uns av faderns affärssinne så när palten var betald var också halva reskassan slut. Som tur var betalade man vid biljettköpet på denna tid hela resan fram till slutstationen så Horace kom lyckligt fram till Bastuträsk halvfattig men lycklig. På stationen hyrde han en av SJs 28" cyklar och satte visslande av uti den stora världen. Kompasser och Horacear vore kanske inte de såtaste vänner så efter 1 timmes cyklande hade han kommit halvvägs tillbaka till Åsträsk. Han stannade utpumpad i Kattisträsk och gick uttorkad upp till Logdans-Arvids hus för att köpa sig ett glas kärnmjölk.

Så var då reskassan slut, cykeln hade under tiden fått punktering på samtliga däck och en ren hade mumsat i sig njurpaltarna som lågo i ryggsäcken invid cykeln. På mindre än 2 timmar hade Horace således lyckats bli helt barskrapad, mist sitt kommunikationsmedel och stod på svältgränsen till Kattisträsk.

För att inte gå under av paltbrist så gjorde Horace det sämsta val en ung man utan pengar kan göra. Han lånade 100 riksdaler av den förbipasserande bankiren Julius Marklund, Räntan är högst skälig påstod Marklund men log. Som vi alla vet så är finansmän inte mycket att lita på när det gäller ord, löften, finstilt text och fattiga ungdomar.

Idag bor Horace Hällgren ensam med en trasig ryggsäck i en övergiven husvagn i Skuldträsk. Den ena glädjen han känner är att han var förutseende nog att fotografiskt avbilda Gudrun Erikssons sovrumsfönster. Den andra glädjen är att han får se sin obetalda ränta stiga varje kvarttal i klar visshet om att bankiren Marklund aldrig kommer att få ett enda öre av Horace Hällgren.

(Ivriga sökare i jakt på den illusive Horace Hällgren. Original av Runar Lindahl, scannad av Ulf Boström)

Horace Hällgren behövde inte många centimeter vatten för att göra sig helt osynlig för Blott en dag ett ögonlock i sänder. Han kunde transformera sin späda men lata kropp till i stort sett vad han ville bara det kunde simma.

Han provade i ungdomen att byta skepnad till en Gungstol och hade den icket varit av trä veta vi ej hur Grissorteringen hade kunnat fortgå utan seriösa avbrott.

Vi har ju sett i fem tidigare avsnitt hur Horace gjorde allt han kunde för att slippa sitta vid Grissorteringsbordet men vi skola komma ihåg att det inte var denna sorterande syssla som var skurken i hästhagen. Nej det var ju som bekant Gudruns illuminata sovrumsfönster som sände sådana psykedeliska psaker lägst Horace ryggrad.

Många har försökt avbilda detta fönster med bara en del från insidan. De målare som försökte sig på att komma oanmälda till Gudrus sovrum hade senare stora problem att sälja sitt kluddande till andra är egendomliga typer på Hötorget. Hon var en slipad kvinna som inte bara höll sin tunga vass utan även andra i köket förekommande verktyg.

På bilden se vi med vilken noggrannhet man kontrollerade alla sjöar runt om i Fiskbergsregionen och lät icket den minsta lilla eka vara ovänd i sökandet efter Grissorteraren nummer ett. Det skulle dock visa sig i efterhand att Horace faktiskt satt vid Grissorteringsbordet denna gång. Han hade bara nyttjat sin faders Hologramteknik och av den anledningen kunde ingen se honom.

En liten men dock signifikativ vinst för den alltid jagade Horace Hällgren.